Det slog till kort tid efter senaste blogginlägget. Jag åkte hem vid lunchtid och har nu sjukanmält mig i morgon också. Vågar inte annat än att lyssna på kroppen. Jag sätter hälsan i första rummet, alltid. Cheferna suckade djupt och lät inte direkt som att de unnade mig att vara hemma och vila upp mig, trots att jag inte vågade resa mig på typ en timme i förmiddags. De tycker nog mest att jag har ställt till det för dem och skapat extra jobb för andra. Men bättre att vara hemma en och en halv dag nu och vila upp mig än att behöva sjukskriva mig en längre tid sen. Eller hur?

Jag ska tänka över mitt leverne lite. Jag ska sluta tro att jag kan träna lika hårt som Samuel. Jag är ingen man. Han har 30% mer muskelmassa än jag enbart på grund av att han är man. Sen har han givetvis mer muskler än så för att han är atletisk också. Min kropp hänger inte med. För ett år sen var jag "träning är jobbigt och ska genomlidas några stackars gånger i veckan och jag äter godis på helgerna och husmanskost i veckorna". Nu är jag "träning ska utföras fem gånger i veckan och jag äter aldrig onyttigheter, utan proppar kroppen full med antioxidanter tills den kollapsar". Kanske jag borde göra övergången lite försiktigare för kroppen. Kanske den annars inte nöjer sig med lite yrsel och svimningskänsla nästa gång...

Jag har börjat gå upp tidigare, komma hem senare, jobba längre dagar, äta mindre och träna hårdare. Det har blivit mörkare och kallare. Jag tycker inte det är så konstigt att jag är trött egentligen. Jag anstränger mig åt alla håll och sliter som ett djur varje dag med kost, träning och jobb. Det var ett superskönt pass igår, på tal om träning. Jag gjorde en lite smartare grej den här gången än förra: jag värmde upp innan passet. Jag hade faktiskt bränt hela 200 kalorier innan passet ens hade börjat och sen lät jag min kära personliga tränare och tillika pojkvän stretcha mig ordentligt efteråt. Ingen träningsvärk idag faktiskt. Men den kommer nog i morgon!

71,2 vägde jag i morse. Det är nog helt okej, för nu tror jag faktiskt att det är den vikten jag har gått ner. Det är nog inte en hägring den här gången, som förra veckan när vågen stod på strax över 70 och jag jublade högt och länge hela dagen. Åtta hekto första veckan, är väl inte så dumt? Eller?