Igår kom jag hem till färdiglagad mat, ren/vikt tvätt och nydammsugat golv. Jag blev så rörd! Sambon skulle få uppskattning för detta! Helt klart! Det ska han ha, för få saker gör mig gladare än att komma hem till ett fint hem där jag inte måste göra massa saker för att "Emma-anpassa" stället. Men vad han fick för reward för detta, ska jag inte avslöja. Det enda jag kan säga är att det YTTERST sällan (snudd på aldrig) händer mitt i en arbetsvecka.

Min karl har hyllat mig i sin blogg. Det är märkligt att jag ännu inte gjort detsamma för honom. Han har fler träningsrelaterade anledningar att hyllas än jag. En riktig asfaltsblomma, eller Fenix om du så vill, som växt ut ur askan till en riktig hunk. MIN hunk! Dagens eloge går till dig min kära för allt du har uppnått och allt du kommer att uppnå. Och framför allt: massa tack för att du fått mig att göra det jag trodde var helt omöjligt. Jag trodde helt ärligt att jag skulle få försöka finna mig i att vara överviktig. Bara det faktum att jag inte varje dag tänker på att magen är i vägen och står ut är ett enormt framsteg. Har flertalet kilon kvar och fortfarande en stor aptit att bemästra, men jag tänker inte på mat på samma sätt som jag gjorde innan längre. Nuförtiden är det jag som avslutar måltiden sist av alla. Jag äter väldigt långsamt i jämförelse med tidigare. Jag brukade tala om ett "hålrum" någonstans långt bak i munnen (eller kanske i smaklökarna) och detta hålrum behövdes fyllas. Åt man choklad, fylldes det tillfredsställande men när man åt vanlig mat var det lite svårare att fylla det. Det kunde funka med riktigt mättande, mäktig mat som exempelvis stuvade makaroner, men på något sätt ville hålrummet ha choklad också. Jag vill fortfarande ha choklad ibland (eller rätt ofta), men jag köper inte direkt några stora chokladbitar längre. När man ställer sig på en uppvärmningsmaskin och förbränner en stor chokladkaka, får man lite perspektiv på hur mycket kalorier man kan få i sig på 30 sekunder. Skrämmande.

Tack för att ni lyssnade!