Idag vilar min vänstra arm på en liten kudde bestående av två vantar och en mössa. Armbågen får under inga omständigheter vidröra något annat än bomullen och kirurgtejpen som täcker den. I söndags tog jag mig runt en en mil lång isbana och igår, när jag skulle gå 200 meter  på en gångbana hände det. Jag gick vid sidan av banan för att undvika den värsta isen. Yeah right. En iskana stupade rakt ner i dyngmörka skogen och jag såg den inte. I ena handen hade jag en banan och i andra handen hade jag ett halvätet päron. Båda frukterna for våldsamt åt varsitt håll när jag som i en pajkastarfilm störtade ner. Som en skrikande backhoppare landade jag delvis på ryggslutet, men framför allt på... just det. Vänster armbåge.

På T-banan hem satt jag med tårar i ögonen eftersom jag hade ont från axelfästet till fingerspetsarna, men samtidigt skrattade jag hejdlöst åt frukterna, som forit så kaskadlikt ur händerna på mig. Jag fick byta plats flera gånger och försöka gömma mig i ett hörn (lätt att hitta ett folktomt hörn på en T-bana på bästa pendlingstid en måndag) för folk måste ha trott att jag var helt sjuk i huvet.

Sen drog jag på Balance och sprang på bandet i "Running Club". Det var fanimig det hårdaste passet EVER! Vi tog oss ca 9 km på 70 min i intervallträning. När jag trodde det var slut och var glad att jag hade klarat det visade det sig att vi hade en tredjedel kvar. Det var den mest angenäma nära-döden-upplevelse jag har haft. Efteråt fick jag frossa och eftersvettningar om vartannat. Men den här gången tror jag att mitt kostval var något bättre: ett halvt hekto obehandlade nötter, en banan och två oatly med apelsin- och havtornsmak. Det är något av det godaste jag har druckit. Om ni inte har provat, så gör det! Hur som helst måste detta intag varit bättre än gårdagens frosseri!

Massa kramar på er

Ta det lungt ute på isarna!

Emma