Igår morse väcktes jag av Herr Ågren. Han satt bredvid mig på min systers sovande kropp och skakade på huvudet. Hans huvud var sänkt och hans blick skar igenom näthinnerna på mina ögon. Han suckade djupt och besviket och visade mig anledningen. Kvittona i plånboken. Oh my god in heaven... Normala människor blir bakfulla: huvudvärker from hell, spyattacker och sega kroppar. Jag får ångest. Fast på något sätt har jag nog förlåtit mig själv för barutgifterna för FY FAN vad kul vi hade. Efter ett tag kunde jag sparka Herr Ågren i arslet och be honom fara och flyga. Jag fixar det här bättre utan dig, Ågren. Jag får stå mitt kast, låna lite pengar någonstans ifrån och betala av dem när nästa lön kommer.

Men ärligt talat hörrni: 13 brudar från förr, massa vin, god mat och utgång i en stad där ingen vet vem jag är. Kan det misslyckas? Don't think so. Men Emma Jenny Cecilia (mamma brukade alltid lägga till ett av mina andranamn per gång hon behövde ropa på mig, så när alla tre namnen räknas upp vet jag att det är allvarligt):

• Motsvarande minst en flaska vin
• En white russian
• En mojito
• En 7.0:a cider
• En bacardi breezer
• 3 körsbärsöl (ja det finns och ja det är gott)
• En drink till gissar jag (fast här vet jag faktiskt inte vad det var för sort)
• Och fan och hans feta faster ritar ett kors i taket: ETT GLAS VATTEN!

Jag vet inte hur du, som läser detta, hade mått av det intaget. Själv blev jag faktiskt lite full och fyllehungrig som följd på det. Men inte bakfull. Trots att jag slutade dricka långt efter midnatt. Jag är tålig jag.

Fast slår man ut den hårda kvällen på alla kvällar jag INTE har festat senaste två åren, tror jag nog inte att det är så farligt. Eller?

Jag har ordinerats av min syster att byta ut min hårda träning mot promenader. Och jag ska testa i två veckor nu för att se om det  händer något med vikten. Jag provade nu på lunchen och det känns ärligt talat jättekonstigt. Det bränner inte i musklerna. Man behöver inte kontrollera andningen. Det är inte jobbigt. Ändå sägs det vara det bästa. Undrar om inte det gäller såna som är för stora för att orka hantera sina kroppar i hårdträning? Hur som helst: Midnattsloppet är inte förrän i augusti. Jag har råd att ge det två veckor i februari. Inga problem. Det är dessutom ett bra sätt att få loss lite tid.

Sen Samuel började jobba känns det ännu viktigare att få tid över för varandra. Han jobbar ofta kvällar och helger, vilket i kombination med mina klassiska kontorstider ger en del inskränkningar i vår tid tillsammans. Det är skönt att få någon kväll i veckan då man bara är med varandra. Man behöver det för att hålla förhållandet välmående, eller hur?