Jag vägde mig i morse. Jag hade faktiskt gått ner ett halvt kilo på bara två dagar. Jag var lite i chock, men samtidigt vet jag att min kropp har visat mig såna här hägringar förut. Men jag tror starkt på att om jag fortsätter att köra på den här linjen (om jag nu klarar av att vara kroniskt hungrig) så kommer vikten att röra sig i rätt riktning. Igår var jag på runners club. Det var ett sååååå jobbigt pass. Jävlar i min låda vad jag fick ta i. Springa i uppförsbacke var temat och mig till ära ställde sig en smal, fit, snygg (och säkert jävligt trevlig) brud på löpbandet bredvid mig. Hon var inte bra för min självkänsla. När jag stånkade på i 10 km/h i 5% lutning gick instruktören fram till henne och sa "du klarar nog att öka till 13 km/h". Då blev jag arg. På mig själv egentligen, men det är alltid lättare att hitta andra syndabockar. Sen andades hon inte heller. Sånt stör mig. Folk som inte andas när de springer. Hur gör de? Samuel är likadan, den jäveln. Dessutom - och detta är värst av allt - så joggade hon i vilan när vi andra gick. Jag tror jag ska utöka användandet av min bettskena till att även innefatta mina timmar på Balance. Ibland skulle jag även behöva den på jobbet faktiskt...

Jag är inte bitter!

Jag har ju gått ner ett halvt kilo! Om jag nu får behålla den vikten förstås...

I maj är det återförening på Grimslövs folkhögskola. Då vill jag vara så smal så att folk inte känner igen mig. Eller åtminstone så att de säger "Men Emma, vad smal du har blivit". För när jag gick där var jag som fetast! Så de borde se en viss skillnad.

Puss och kram skumbanan!