Igår var en skitdag. Idag är det första april och fritt fram att komma och säga att allt bara var världens sämsta aprilskämt. De hade dröjt och dröjt och dröjt med svaret på vår ansökan och igår eftermiddag, en timme innan jag skulle gå från jobbet, ringer vår blivande (???) hyresvärd. De har inte godkänt vår ansökan om att hyra ut i andra hand. Det har som tur är inget med Samuel och mig att göra, men känns ändå helt fruktansvärt. Ni vet ju hur ett hem ser ut dagen innan man ska flytta. Vi hade det viktigaste kvar i skåpen och lite lampor, sladdar och möbler som inte var ihoppackade. Allt annat står i kartonger i vår garderob. Flyttkärra var bokad, pengar var undanstoppade, Sammes snälla föräldrar hade tagit ledigt för att komma och hjälpa oss. Vi har till och med de förbaskade nycklarna till lägenheten redan. Allt allt ALLT var planerat. Så ringer han och frågar hur länge jag kan skjuta på flytten. Och här kom min sämsta egenskap och satte ännu ett krokben i vägen för mig: min förbaskade konflikträdsla och artighet. Jag sa att det gick att skjuta på den en vecka. Men vad ska han göra på en vecka? Om en ansökan om att få hyra ut i andra hand tar så här lång tid, när den är högprioriterad, hur lång tid tar det då inte att - som planen är nu - skriva över en lägenhet på hans son? I mina lekmannaöron låter det bra mycket mer omfattande. Givetvis skulle jag ha sagt att vi inte kunde skjuta på flytten. Det går inte. Allt är fixat redan. Fan vad jag är arg på mig själv idag.

Nu söker vi nytt! Tjohej! Och nu vill vi ha någon som har pappren klara redan! Ordning och reda och ingen situation där min obefintliga is i magen måste sättas på prov. Jag har aldrig haft is i magen förut, men när jag väl försöker ha det skiter det sig. Vi försöker hyra en lägenhet lagligt i stället för svart och det skiter sig. Hur ska jag tolka dessa signaler?

Kramar från Emma