Har fått en liten kommentar om att jag inte har uppdaterat min blogg på länge. Helt sant. Det var en vecka sen nu.

Det har varit lite upp och lite ner. Jag känner mig minst sagt avtrubbad och cynisk. Jag väntar på goda nyheter, för någonstans måste det finnas en liten rättvisa i världen också. Men det kanske det inte gör. Jag är trött på att vänta på ljusningen bara. Jag är trött på att se snällaste ögon hänga av nestämdhet och jag vill inte längre se världens mjukaste läppar med en oförmåga att le. Världens bästa människa är deppig. Med all rätt. Inte mycket går vägen nuförtiden. Och jag är väl inte direkt världens mest uppmuntrande flickvän heller. Jag är ju i samma situation, fast inte lika illa. Mina axlar fungerar som de ska. Samuel kommer inte att kunna bära något under flytten. Om nu flytten blir av. Äsch, jag bara svamlar.

I dag är det onsdag. Jag har inga övriga kommentarer på det.

I morse tappade jag ett p-piller på badrumsgolvet. Sista pillret på den här kartan. Jag har som sämst syn på morgoen (och glasögonen ligger på jobbet). Tyvärr hittade jag inte pillret, men jag hittade däremot en näspärla som tappades för flera veckor sen. Najs, det gav mig lite perspektiv på hur länge sen det var som vi städade badrummet. Jag trodde inte att näspärlan skulle fylla samma funktion som p-pillret, så jag började om på en ny karta. Hoppar över mensen den här gången. Vill inte ha nån mens.

Ciao.