Jag gick och lade mig med känslan av att mitt ansikte var ihopknutet och jag vaknade med samma känsla. Jag har skällt ut mig själv i huvudet hela morgonen. Jag somnade arg och jag vaknade av att jag inte skulle kunna sova mer för att jag var så utom mig av ilska.

Och det är inte likt mig. Normalt brukar jag orka vara arg i högst en timme. Sen längtar jag efter den glada Emma så pass mycket att jag brukar kalla tillbaka henne. Jag var nära att sjukskriva mig i dag, men jag vet inte om ilska är en särskilt godkänd frånvaroorsak.

Men när jag kom in i köket strax före klockan fem i morse avbröts utskällningarna i mitt huvud för en sekund. Det låg en lapp på köksbänken som förkunnade att det fanns en macka, en smoothie och en brownie i kylen åt mig. Då påmindes jag om vad det är för dag idag. För exakt två år sen hamnade jag på en fest i Uppsala, där en lång blond man stod och hängde över en fransk balkong och rökte. Han stoppade ciggen i mungipan och sträckte fram näven. "Samuel", presenterade han sig. Jag hade glömt bort namnet redan innan jag hann säga "Emma", som svar tillbaka. Ett fåtal timmar senare satt jag i soffan och började ana en arm som vilade bakom mina skuldror. Jag lutade mig bakåt och fick misstankarna bekräftade. Nervöst satt jag där och undrade om folket omkring såg oss, om de undrade, om jag skulle vila mot hans arm eller inte vila mot hans arm.

Ytterligare en liten bit in på kvällen gick jag ut från toaletten och mötte samma man i hallen. Han tog ett stadigt grepp om mina kinder och tryckte mitt ansikte mot hans. En smällkyss rakt på munnen av en främmande karl, vars namn jag så vitt hade kunnat uppfatta (inte så lätt att greppa när halva församlingen kallar honom Samuel och den andra kallar honom Richard). Jag blev förvånad, men sprudlande glad. Jag hade lovat mig själv att absolut inte träffa någon ny förrän tidigast ett och ett halvt år senare. För mig var förhållanden lika med klaustrofobi och jag ville INTE in i den cellen igen.

Två år senare ligger det alltså en lapp på köksbänken med ett hjärta på och frukosten var serverad. Tack, älskling, för att du visade mig hur ett förhållande är när det är rätt.

Skål för många år, ännu fler frukostar och miljoner till hjärtan!

//Din Emma