Undrar om man bara ska lära ungarna att motion och träning är en del av vardagen direkt när de är små? Då slipper de nog såna här åkommor som jag bär på just nu. Hela nedre partiet av ryggen ömmar och känns stelt. Det är nog så när man har börjat träna i vuxen ålder. Jag gick till ett gym och skaffade kort för första gången när jag var 20 år. Jag fick träffa en gyminstruktör och han skrattade åt mig när jag sa att jag nog var för gammal för att börja träna. "Nääääää, det finns dom som är mycket äldre än du som börjar", sa han. På norska *suckar ömt*. Han var nog något av det vackraste mina 20-åriga ögon hade sett. Jörn Stian hette han. Det var nog det fulaste namn mina 20-åriga öron hade hört. Han fick mig att börja gymma. Det var nog mer än min 20-åriga kropp klarade av. Och nu går jag av. Någonstans på mitten. Aj!

Nu gick jag in på det gymmets hemsida. De hade en bra slogan som jag fastnade för: bikinis don't lie!

Det är ganska lungt på jobbet idag. Vet inte varför. Väldigt olikt tisdagar, men det kanske beror lite på att jag inte har varit så aktiv själv. Har dragit mig för att röra på mig, även om det inte gör direkt ondare av det. Jag tycker snarare det är störande att jag inte kan röra mig som jag vill.

Ikväll skulle jag ha träffat en väninna, men hon håller på att flytta, så vi sköt upp det till nästa vecka. Helt plötsligt har jag en kväll som jag inte har något inplanerat på. Det är högst ovanligt. Jag tror jag ska hämta ut min nya mobiltelefon. Kunde ha hämtat ut den igår, men jag var upptagen med att springa runners club på Balance. Vi fick köra 400-metarn. Det innebär att man springer 400 m och pulsen ska vara på 85-95% av maxpuls. För er som inte är insatta och behöver en måttstock kan jag upplysa om att mjölksyra - denna dödliga sjukdom som alla högstadieelever lider av 30 ggr/gympapass - uppstår vid 90% av maxpuls. Sen skulle man vila ÄNDA tills pulsen var nere i 75% (generöst va?) och då skulle man springa en gång till. Sen höll man på så SJU GÅNGER.

Jag tycker synd om den stackars instruktören på runners club. Han är så söt och go och hjälpsam och jag är normalt också söt, go och hjälpsam. Förutom när jag anstränger mig. Då blir jag vresig, besk i käften och pessimistisk i stället.

Oj, vilket långt inlägg. Grattis till dig som klarade dig ända hit!

kram kram