Det var tipset jag fick i mitt förra blogginlägg. Att säga "Det får bli som det blir" till mig själv, för att undvika stress. Hm... Det är ord Emma Östlind mycket sällan tar i sin mun. Och gör hon någon gång det, menar hon dem egentligen inte innerst inne. För blir det då inte bra, straffar jag mig själv med inre utskällningar i en halv evighet. När jag har skällt ut mig själv klart, brukar tankebanorna mer kretsa kring hur jag ska undvika att göra om misstaget.

I flera veckor har jag varken tränat eller kört stand up. Och det har varit så skönt. Samuel har sett skillnaden och fått en icke stressad Emma att jämföra med. När jag kom tillbaka till jobbet var det flera kollegor som sa att jag såg utsövd ut. Törs jag lägga till två så tunga bitar som träning OCH stand up och riskera att hamna i irritationens, magvärkens och stressens värld igen?

Med facit i hand kan jag säga att 2009 var ett år med fokus på PRESTATION: Jag skulle gå ner i vikt, vilket jag misslyckades med. Jag skulle bli en bättre stand up komiker, vilket jag nog också blev. Jag skulle bli bättre på mitt jobb och det blev jag väl rent naturligt. 2010 har tema SKÖNHET och NEDVARVNING.

Igår kom en mycket vänlig kollega fram till mig och sa att "utan dig, Emma, skulle det här stället falla ihop". Det var min första jobbrelaterade komplimang i år och jag blev genast tre centimeter längre och riktigt uppåt. Han är verkligen en sådan kollega, som skulle kunna hålla kurser i hur en kollega ska vara. I samma andetag frågade mannen om jag hade några flyttkartonger, för han skulle sluta på företaget och behövde någonstans att lägga sina grejor.   

Nu är det några minuter kvar till avgång. Och idag är det fredag så i morgon bitti får jag äntligen sova ut. I morgon eftermiddag är det årets första möte med Punchverket. Det kanske ger mig en liten kickstart, hoppas jag.

Massa kramar från Emma