I eftermiddag är det äntligen dags! 60 minuter massage. Det kommer att göra ont som fasiken, för vi ska lösa upp knutor men jag ser fram emot att gå därifrån som ett kokt spaghetti i skuldrorna. AnnCharlott rocks! Att en människa som är kortare än jag kan ta i så hårt. Det är ju sjukt. Jag var hos en två meter lång jugge och fick massageterapi en gång. Jag hade behövt gå i riktig terapi efter det. Han tryckte in sitt spetsiga finger rakt in i min höftinflammation och sa "Gör det ont?". Det kvävda skriket borde ha varit hans första hint. Så han flyttade lite på mitt ben, men behöll fingret och upprepade frågan. Sen upprepade han hela den processen tio gånger och blev frustrerad för att det aldrig slutade göra ont.

Jag läste om Pungsparksjohan häromdagen. Oj vad jag skrattade. Pungsparskjohan letar upp män på nätet, oftast med någon typ av kampsportsbakgrund. Sedan frågar han hur stora fötter de har och vad de ska ha för att sparka honom i skrevet. Han är student, så han kan inte betala så mycket. Men här kommer det roliga: Han drar sig alltid ur verkliga möten. Att vissa människor orkar angagera sig så mycket i sådant som aldrig blir av. För mig som i grunden är väldigt effektiv och organsiserad, känns det som extremt bortslösad tid. Undrar vilken del i detta som får Pungsparskjohans mage att pirra?

Nu är det snart dags att gå till jobbet, där jag idag är nästan helt själv på mitt våningsplan. Snacka om arbetsro!

Emma