Igår kväll satt jag och tittade Biggest Loser. Samtidigt som fettona på TV kämpade på med sina tävlingar och långpromenader, åt jag rån. Jag hade precis ätit en liten middag, som jag inte hade blivit mätt på. Ej heller de två små chokladbitarna före maten hade stillat min hunger. Fem dubbla rånmackor senare, somnade jag på soffan. Samuel ringde och frågade om jag ville ha en glass. Jag sa gladeligen ja. Sen fick jag ångest. Det måste fan bli ändring här! Vad ska jag göra?

Så här funkar min hjärna när jag blir hungrig eller sötsugen: Jag löser problemet först, eftersom det känns mest primärt. Sedan tänker jag efter. Det måste få ett slut NU! Men hur? Jag blir ju fördummad av att få sötsug och sedan tänker jag klart när chokladen har forsat ner i strupen. Jag är ju för fan missbrukare!

Jag tänker på resan vi ska göra. Jag vill inte åka dit som en slabbigt fetto!

I helgen var det fint väder och jag kom ut och rörde jättemycket på mig. Oj, vad det kändes bra! Jag kände mig redan smalare och friskare. Men två dagar senare satte foten igång att värka! Och den värker fortfarande. I morgon har jag bokat tid hos massören. Hon får titta på fothelvetet och försöka trycka den rätt.

Nu måste jag göra mig klar för jobbet. Det blir T-banan dit idag med. Och idag är det SKÄRPNING som gäller matmässigt. Jag får väl helt enkelt vara lite sur mot min omgivning. Det löser sig nog i längden, eftersom jag blir glav av att bete mig rätt.

Hej hej