Torsdagen avslutades med ett framträdande på The Liffeys. Vi var fyra komiker. Publiken var nio personer. Och de satt längst bak. Det var en speciell känsla, men jag är ändå nöjd med mitt framträdande. Jag tappade en del skämt, men de var inga skämt jag hade tänkt att återkoppla till, så det gjorde inget. Och Pete berömde mig efteråt. Eller om han tröstade mig. Jag vet faktiskt inte vad det innebär när en irländare masserar ens axlar med onödigt övervåld och säger "The girls liked you". Jag var välkommen tillbaka att köra på finalen nästa torsdag, men det är Sammes och min vaccinera-oss-klippa-håret-och-äta-för-företagets-pengar-dag. Så då har vi bokat bord på Göteborg. Märkligt namn på en restaurang i Stockholm, men vi har fått den högst rekommenderad av Pedro, som jobbar där.

Emma, redo att gå upp inför de nio personerna som utgör publiken på The Liffeys.

Det känns som att varje dag går ut på att bemästra min hunger. Mellan lunchen och vad jag än äter när jag kommer hem efter jobbet är det RIKTIGT jobbigt. Jag har börjat köpa mig en muffin efter lunchen. Nej, det är inte en matmuffin utan en söt bakverksmuffin. Den höll mig mätt resten av dagen första gången jag åt den. Men andra och tredje gången hade det lika gärna kunnat kvitta.

Jag har blivit lite virrig på jobbet. Har börjat glömma saker. Så fort jag kommer till jobbet idag, ska jag skriva ner allt jag har glömt. För det är en del saker, det vet jag! Jag måste bara komma på dem.

Massa kramar från Emma