Ni vet den där känslan alla barn har den 24 december innan tomten kommer? Från det att barnet vaknar tills att han/hon ser julklapparna i säcken? Den där spänningen, förväntningen, nästan irriterande långsamma tidsuppfattningen - den har jag HELA TIDEN. Jag har haft den i två veckor och jag kommer att behöva ha den i tre veckor till. Nu är det tre veckor, en timme och femtio minuter tills taxin kommer och tar med oss till Arlanda. På jobbet finns det inget jag kan roa mig med längre. Jag har kunnat gå omkring och leta efter saker fram tills den här veckan. Nu hittar jag inget som behöver åtgärdas längre. Jag har till och med dammat kopiatorn. Då är det kris! Mardrömmen nu är att chefen ska komma tillbaka om en och en halv vecka och säga "va? Har du suttit hela sommaren utan att se att DET HÄR behöver göras?". Men det tror jag inte att hon kommer att göra.

Igår satt jag lungt med när kollegorna fikade på en saftig vetelängd. Det fanns inte ens på kartan att jag skulle ta en bit. I stället åt jag min keso med äpple och kanel och var nöjd med det. Eller nöjd är synd att säga att jag var just då, men efteråt var jag riktigt nöjd. Nu var det länge sen jag vaknade upp en morgon och tänkte "Näääe, Emma, varför var du tvungen att sätta i dig det där?". En himla skön känsla.

Inom tre veckor vill jag ha klarat mitt mål: att springa 2 km på 10 minuter. Det går rätt trögt. Jag tror att magen måste vara helt tom. Jag får nog inte ha ätit på 5-6 timmar om det ska funka. Och hur ofta har Emma Östlind INTE ätit på 5-6 timmar? Hehe. That's me!

Igår slog jag återigen personbästa på 100 meter: 17,6 sekunder. Nu är det bara dryga 7 sekunder kvar till världsrekordet! Och ännu bättre: det är ett 2 sekunder bättre resultat än första gången jag provade.

Ha nu en fantastisk dag!