Min arbetsdag i fredags var inte kul alls. Som vanligt kan jag inte återge några detaljer, men det som hände gjorde mig ledsen och besviken. Tankarna har snurrat kring detta hela helgen. Jag har sovit dåligt och det är inte så vanligt för mig. Jag är ju mästare på att sova! I går gick jag upp kl 7 och kunde inte somna om. Halv tio hade Samme kommit upp och han tyckte att jag skulle följa med honom och rösta. Jag satt i soffan med halvöppna ögon och sa att jag skulle gå och lägga mig och sen börja om dagen när jag vaknade igen. Men så var tankarna där och jag kunde inte somna om. Samuel kom in igen och tjatade om att jag skulle följa med honom med argumentet att jag nog skulle må bättre av att komma ut. Till slut följde jag med honom. Röstlokalen hade inte öppnat, så han tog med mig på fika och sen på shoppingrunda. För sånt mår tjejer bra av :). Han vet vad man vill ha. Därefter åkte han till jobbet och jag åkte hem och lade mig på soffan. Jag spelade spel på datorn och hade TV:n på, samtidigt som jag chattade på MSN. Allt för att för en kort stund få tänka på något annat. Omkring 3-4 timmar senare somnade jag på soffan och sov drygt 2 timmar. På kvällen var jag förstås utvilad och kunde känna att "nu har jag tänkt klart". Såvida inget mer händer, som river upp det såret, tänker jag inte älta den där skiten mer i huvet. Deras avsikt var nog att jag skulle lära mig något och bli bättre i min yrkesroll, men jag måste beklaga och säga att det bara sårade mig och gjorde mig besviken. Det gjorde mig inte alls till en bättre receptionist.

Samuel har gett mig en bok jag måste läsa, säger han. "Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" heter den. Min älskling har blivit feminist. Så jag har alltså en man som är utbildad PT, kostrådgivare, coach och styrketräningsinstruktör, samtidigt som han visar intresse för matlagning, ser ohyggligt vacker ut, behandlar mig som en prinsessa och läser böcker ämnade för kvinnor som handlar om könsdiskriminering. Vad sägs om det?

I morse sa jag en mening som min mor ofta säger tidigt på dagen: Jag har tänkt. Och det hade jag. Jag hade tänkt. Hjärnan hade smält information, fattat läget, insett problemet, rannsakat det och kommit på flera potentiella åtgärder. Och allt detta medan jag sov :). Jag framförde dem och fick positiv respons. Och jag har kommit på en idé till. Fast den vet han inte om. Jag vill inget säga förrän jag har kommit på den perfekta planen. Den kräver tid och pengar, fast inte särskilt mycket av något av det egentligen. En kväll och några hundralappar räcker fint för att genomföra min masterplan. Jag törs inte skriva om den här ifall han läser, men den innefattar romantik, frisk luft, god mat och nya vyer. Fyra bra ingredienser för en kväll på tu man hand.

Det är lungt på jobbet idag. Folk verkar vara inne i stan och ha konferens. Så jag har tid att jobba på med mitt. Det känns rätt skönt faktiskt.

Helgen ser jag fram emot. Den blir slitig och tyvärr inte kantad av särskilt mycket umgänge med min darling, men jag ska få göra något annat jag har sett fram emot: ta itu med lägenheten! Äntligen! Det står lådor kvar, gardinerna är inte upphängda, alla prydnadssaker står och väntar på att få en ny plats att förgylla, pärmarna vill gömmas undan och badrumsskåpet börjar redan samla damm. Nu ska det bli fint!!!

Puss och kram

Jag vet inte när jag senast skrattade så mycket med så lite alkohol i blodet!

Jag gick och lade mig med känslan av att mitt ansikte var ihopknutet och jag vaknade med samma känsla. Jag har skällt ut mig själv i huvudet hela morgonen. Jag somnade arg och jag vaknade av att jag inte skulle kunna sova mer för att jag var så utom mig av ilska.

Och det är inte likt mig. Normalt brukar jag orka vara arg i högst en timme. Sen längtar jag efter den glada Emma så pass mycket att jag brukar kalla tillbaka henne. Jag var nära att sjukskriva mig i dag, men jag vet inte om ilska är en särskilt godkänd frånvaroorsak.

Men när jag kom in i köket strax före klockan fem i morse avbröts utskällningarna i mitt huvud för en sekund. Det låg en lapp på köksbänken som förkunnade att det fanns en macka, en smoothie och en brownie i kylen åt mig. Då påmindes jag om vad det är för dag idag. För exakt två år sen hamnade jag på en fest i Uppsala, där en lång blond man stod och hängde över en fransk balkong och rökte. Han stoppade ciggen i mungipan och sträckte fram näven. "Samuel", presenterade han sig. Jag hade glömt bort namnet redan innan jag hann säga "Emma", som svar tillbaka. Ett fåtal timmar senare satt jag i soffan och började ana en arm som vilade bakom mina skuldror. Jag lutade mig bakåt och fick misstankarna bekräftade. Nervöst satt jag där och undrade om folket omkring såg oss, om de undrade, om jag skulle vila mot hans arm eller inte vila mot hans arm.

Ytterligare en liten bit in på kvällen gick jag ut från toaletten och mötte samma man i hallen. Han tog ett stadigt grepp om mina kinder och tryckte mitt ansikte mot hans. En smällkyss rakt på munnen av en främmande karl, vars namn jag så vitt hade kunnat uppfatta (inte så lätt att greppa när halva församlingen kallar honom Samuel och den andra kallar honom Richard). Jag blev förvånad, men sprudlande glad. Jag hade lovat mig själv att absolut inte träffa någon ny förrän tidigast ett och ett halvt år senare. För mig var förhållanden lika med klaustrofobi och jag ville INTE in i den cellen igen.

Två år senare ligger det alltså en lapp på köksbänken med ett hjärta på och frukosten var serverad. Tack, älskling, för att du visade mig hur ett förhållande är när det är rätt.

Skål för många år, ännu fler frukostar och miljoner till hjärtan!

//Din Emma

Det verkar som det ordnar sig. Men det vågar man väl inte tro på, eller? Törs man ha några förhoppningar alls eller är det bättre att vara cyniker och slippa besvikelser?

Ikväll ska jag på Ego UTAN ATT UPPTRÄDA SJÄLV. Det blir jätteskönt och avslappnat. Jag ska bara äta och skratta tänkte jag. Fast Komikaze kan knappast vara bättre än det var sist jag var där.

På torsdag firar jag och min darling 2 år tillsammans. Och vilka två år sen. Jag är en ny, friskare och mer positiv människa. Ja, inte just nu då när jag har fullt upp med att äta onyttig mat, träna endast 2 ggr/v och vara cyniker, men annars.

Puss och kram skumbanan

Ironiskt nog var det det som muntrade upp min darling och fick honom att le och se glad ut hela kvällen igår. Det kan inte bli värre, sa han. Det är nu fyra dagar kvar av vårt kontrakt i Täby. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man bara kan dumpa någon rakt av på det vis som vi blivit dumpade av dem som vi skulle hyra lägenhet av i Sundbyberg. Hur kan man bestämma sig för en tid man ska ses för kontraktskrivning och sen bara gå upp i rök? Vi hade sett beteendet hos de här människorna så många gånger förr att vi inte ens brydde oss om att ringa. Vi hörde av oss en gång och människan har fortfarande inte svarat, fast det har gått två dagar. Det är så obegripligt för mig, hur man kan göra så. Jag vet inte om det är en störning hos dem (men skulle båda systrarna ha samma störning, det verkar märkligt), rent och skärt återkommande storslarv eller bara överklassfasoner av något slag. Jag får helt enkelt inte grepp om detta. Vi skulle flyttat in om några dagar och de hör inte ens av sig. Någon som kan hjälpa mig med teorier?

kram kram

Har fått en liten kommentar om att jag inte har uppdaterat min blogg på länge. Helt sant. Det var en vecka sen nu.

Det har varit lite upp och lite ner. Jag känner mig minst sagt avtrubbad och cynisk. Jag väntar på goda nyheter, för någonstans måste det finnas en liten rättvisa i världen också. Men det kanske det inte gör. Jag är trött på att vänta på ljusningen bara. Jag är trött på att se snällaste ögon hänga av nestämdhet och jag vill inte längre se världens mjukaste läppar med en oförmåga att le. Världens bästa människa är deppig. Med all rätt. Inte mycket går vägen nuförtiden. Och jag är väl inte direkt världens mest uppmuntrande flickvän heller. Jag är ju i samma situation, fast inte lika illa. Mina axlar fungerar som de ska. Samuel kommer inte att kunna bära något under flytten. Om nu flytten blir av. Äsch, jag bara svamlar.

I dag är det onsdag. Jag har inga övriga kommentarer på det.

I morse tappade jag ett p-piller på badrumsgolvet. Sista pillret på den här kartan. Jag har som sämst syn på morgoen (och glasögonen ligger på jobbet). Tyvärr hittade jag inte pillret, men jag hittade däremot en näspärla som tappades för flera veckor sen. Najs, det gav mig lite perspektiv på hur länge sen det var som vi städade badrummet. Jag trodde inte att näspärlan skulle fylla samma funktion som p-pillret, så jag började om på en ny karta. Hoppar över mensen den här gången. Vill inte ha nån mens.

Ciao.

Det var den bästa helgen på väldigt länge. Jag kan inte med ord förklara den trygghet, hemmakänsla och totala avkoppling jag känner när jag är hos mamma. Hon har bott på många olika ställen, men hon har lyckats skapa samma känsla i alla dessa hem. Men i hennes hus i Västervik är det nästan magiskt. Och det är inte bara jag och Johanna, i egenskap av döttrar som känner detta, utan även Samuel kände av den. Det kändes som att vi alla åkte därifrån med lite andra perspektiv än vi kommit dit med. Att komma tillbaka till flyttkartonger och SL-beroende var inte uppmuntrande. Men vi kommer snart in i det också.

Hur som helst: mamma är bäst. Helt enkelt bäst... Nej, förresten. Bäst räcker inte. Hon är magisk.

Skickar med en bild på mig och min kompis unge, Emilia, och Samuel som relaxar i solen i Västervik.