Undrar om man bara ska lära ungarna att motion och träning är en del av vardagen direkt när de är små? Då slipper de nog såna här åkommor som jag bär på just nu. Hela nedre partiet av ryggen ömmar och känns stelt. Det är nog så när man har börjat träna i vuxen ålder. Jag gick till ett gym och skaffade kort för första gången när jag var 20 år. Jag fick träffa en gyminstruktör och han skrattade åt mig när jag sa att jag nog var för gammal för att börja träna. "Nääääää, det finns dom som är mycket äldre än du som börjar", sa han. På norska *suckar ömt*. Han var nog något av det vackraste mina 20-åriga ögon hade sett. Jörn Stian hette han. Det var nog det fulaste namn mina 20-åriga öron hade hört. Han fick mig att börja gymma. Det var nog mer än min 20-åriga kropp klarade av. Och nu går jag av. Någonstans på mitten. Aj!

Nu gick jag in på det gymmets hemsida. De hade en bra slogan som jag fastnade för: bikinis don't lie!

Det är ganska lungt på jobbet idag. Vet inte varför. Väldigt olikt tisdagar, men det kanske beror lite på att jag inte har varit så aktiv själv. Har dragit mig för att röra på mig, även om det inte gör direkt ondare av det. Jag tycker snarare det är störande att jag inte kan röra mig som jag vill.

Ikväll skulle jag ha träffat en väninna, men hon håller på att flytta, så vi sköt upp det till nästa vecka. Helt plötsligt har jag en kväll som jag inte har något inplanerat på. Det är högst ovanligt. Jag tror jag ska hämta ut min nya mobiltelefon. Kunde ha hämtat ut den igår, men jag var upptagen med att springa runners club på Balance. Vi fick köra 400-metarn. Det innebär att man springer 400 m och pulsen ska vara på 85-95% av maxpuls. För er som inte är insatta och behöver en måttstock kan jag upplysa om att mjölksyra - denna dödliga sjukdom som alla högstadieelever lider av 30 ggr/gympapass - uppstår vid 90% av maxpuls. Sen skulle man vila ÄNDA tills pulsen var nere i 75% (generöst va?) och då skulle man springa en gång till. Sen höll man på så SJU GÅNGER.

Jag tycker synd om den stackars instruktören på runners club. Han är så söt och go och hjälpsam och jag är normalt också söt, go och hjälpsam. Förutom när jag anstränger mig. Då blir jag vresig, besk i käften och pessimistisk i stället.

Oj, vilket långt inlägg. Grattis till dig som klarade dig ända hit!

kram kram

Här sitter jag i tystnaden. Det är lite folk nere på plan 7, men här på plan 8 är det knäpptyst. Inget folk som springer. Ingen skitar ner kaffemaskinen. Mjölken tar inte slut. En person har kommit för att boka ett konferensrum. Man kan  nästan tro att jag har kommit hit på en helgdag. Men det är inte riktigt så. Det är en klämdag bara.

Ikväll ska min kära sambo och jag gå på bio. Fast utan biogodis. Det blir konstigt, men det är så det måste bli. Jag tänkte köpa melon och nötter och sitta och knapra på i stället. Jag tränade kampsport i onsdags för första gången på flera månader. Fast jag körde på som om jag var vältränad fortfarande. Vi var ojämna par, så jag fick köra med instruktören. Han var en kompakt ung man med en sjuhelvetes kroppskontroll. Mina takter satt väl inte kvar i fullt lika stor utsträckning som innan, men lite grann kanske. Han berömde mig mycket och hittade på en del mer avancerade kombinationer än de andra fick göra. Och eftersom jag inte fick hålla mitsarna åt honom, blev det att jag fick träna nästan dubbelt så mycket som de andra. Träningsvärken var ett faktum, men inte alls lika smärtsam som jag kanske hade förtjänat.

I morgon är det dags. Maj är snart slut och jag måste infria mitt löfte om att springa (läs: långsamt jogga) 1 mil. Så i morgon blir det två varv runt sjöarna. Nu gäller det att vädret är rätt, kläderna känns lätta och att musiken funkar. Vi har inte anmält oss till Midnattsloppet än. Vi skulle ha gjort det som ett tvåårsfirande, men det blev aldrig av. Kanske av ekonomiska skäl, kanske av andra anledningar (vi bodde ju mitt bland flyttkartonger just då).

Igår var jag hos min systerdotter. Hon var lika härlig och glad som alltid. Jag undvek faktiskt att fika när jag var där. Ändå ställde mamma fram hembakade kolakakor och muffins. Systerdotterns pappa ställde fram bullar med vaniljkräm. Ja, som ni hör var det en rejäl bragd att kunna motstå.

Känns som om jag är inne i en bra period nu. Undrar hur många dagar den varar den här gången. Jag har inga förhoppningar eller mål med detta, utan kör på så länge det känns bra.

Massa kramar och trevlig helg allihopa

I helgen tycker jag att jag har varit ganska duktig. Jag hann inte alls med allt som jag hade tänkt att göra, men jag fick ändå en del gjort. Min tanke var att lägenheten skulle vara färdig vid det här laget, men så blev det inte. Dock kan jag nu röra mig i köket, precis så som jag vill och vi kan bjuda hem folk på middag för nu har vi ett köksbord. Så det gjorde vi samma dag som köksbordet sattes upp. Det var i lördags. Då kom ett vänpar hit och käkade middag och tittade på schlagern. Jag var skitsur framåt kvällen när poängerna började delas ut. Inte för att det var fel låt som 12:orna haglade över utan av följande anledningar:

1. Jag snuvades fullkomligt på spänningen i att följa resultatet av omröstningarna.

2. Jag tyckte inte att Sverige förtjänade något hög placering, men sämre än Rumäniens "Balkan girls likes to party" trodde jag inte ens i mina vildaste fantasier. Vi får tänka om till nästa år. Vad i hela hundan vill Europa ha???

3. Norge bryr sig inte det minsta om schlager. Det är bättre att vi, som är fanatiska, får vinsten. Norrmännen vet ju knappt när det är uttagningar och ännu mindre när det är final.

Själv röstade jag på turkiet, men gillade Island skarpt. Andrew Lloyd Webbers låt var jättefin, men det var fel forum. Spanien förtjänade verkligen några poäng. Hon var ett härligt energi-knippe att titta på.

Nog om schlager. Jag skulle ju egentligen bara berätta att jag har skruvat ihop ett bord.

Ett av mina delmål är att ha sprungit en mil innan maj är slut. Målet känns nära. Jag skulle dra ett varv runt sjöarna igår (knappt 5 km), men jag var seg, musiken i lurarna funkade inte och jag hade tagit på mig för tunga och för varma kläder. Jag promenerade 80% av varvet. Sen handlade jag, stack hem, bytte om och begav mig tillbaka till spåret. Den här gången gick det mycket bättre. Så totalt tog jag mig nästan 1 mil, fast jag promenerade nästan halva vägen. Nästa helg ska jag minsann SPRINGA två varv!

Nu är det dags att göra sig klar för jobbet! Måste borsta tänderna rena från gröt och måla på min naturliga ansiktsfärg.

Kram på er

God morgon folket.

Häromdagen kom en av våra leverantörer och lämnade ett stort påskägg till oss. Jag tog tre bitar, sen var det bra. Åh, vad duktig jag kände mig. Sen kom en leverantör till och lämnade ett ÄNNU större ägg med godis på min receptionsdisk. Nähädu... nu fick jag svårt att hitta argument för att låta bli. Så det slank ner VÄLDIGT många bitar. Jag hade inte vågat räkna. Sen kom en leverantör till... Men herregud, tänkte jag. Han hade ägglossning, sa han. Det var en rolig ordvits från en man med en hel IKEA-påse full med jätteägg. Jag skrattade länge. Själv hade jag kört med vitsen "Nu har jag värpt igen" hela dagen, så det var kul att höra något nytt. Shit vilken nörd jag är. Spärra in mig!

Idag har jag tagit med mig några Fuji-äpplen till jobbet. De är söta och jäkligt goda, så jag tror att resterande delen av ägget kommer förbli orört. I alla fall av mig. Mina glupska kollegor har sprungit som vettvillingar hos mig i två dagar nu och samlat munnar, fickor och andra påskägg (!!!) fulla med godis från receptionen.

I morgon åker vi till mamma i Västervik. Herregud vad jag längtar!!! Det ska bli SÅÅÅ kul. Mammamat, mammakakor, mammakärlek, mammahemkänsla, mamma... Jag är en mammig person. Samuel och jag ska få en egen liten stuga på hennes trädgård. Soft!

Det känns som att jag är tillbaka efter en kortare depression. Känner ni det också?

Äggande känslor och en synnerligen kåt påskhare tillönskar jag er!

Igår var det en ganska bra dag. Jobbet var stressigt och faktiskt fysiskt utmattande igår. Men det påverkade mig inte så mycket när arbetsdagen väl var slut, så det säger jag inget om. På kvällen tog jag med min älskling ut på en joggingrunda i skogen. Jag tyckte vi skulle springa femkilometaren, men han tyckte att tre kilometer var mer än nog. Min baby var ledsen... Allt som har hänt, allt som inte har hänt på länge. Glädjestunderna har varit få på sistone och vem som helst påverkas ju av det förstås. Men jag talade tills hans Ego och sa efteråt att jag minsann skulle lägga till 2,5-sträckan också. "Jag följer med dig en bit, sen vänder jag", sa han. Jag behövde inte ens be honom. Jag visste att han skulle följa med hela sträckan. Jag känner min älskling. Och jag fick rätt. Efteråt såg han påtagligt mindre deppad ut och var nog rent av lite stolt över sig själv. Det kändes som en seger. Jag var mer stolt över att jag hade haft rätt, än över att jag hade sprungit typ sex kilometer totalt den kvällen. När jag kom hem tränade jag med hantlar och körde mag- och ryggövningar. Jag har känt hur min brutalt dåliga sittställning på jobbet håller på att ge mig nackspärr. Aldrig i livet! Inte innan jag är 65. Glöm det!

Idag blir det en bra dag till, tror ni inte det? Jag är hoppfull.

 Kramar från Emma

God morgon!

Det är fredag. Ska bli himla skönt med helg. I nästa vecka jobbar jag bara på tisdagen, annars är jag ledig hela veckan. Jag har fått fripass! De slängde in alla fripass jag har nästa kvartal på onsdag, torsdag och fredag nästa vecka, för att jag ska flytta. Schyssta va? Skönt att hinna få lite ordning innan man ska tillbaka till jobbet igen.

Det var så sött förstår ni: En kompis till mig SMS:ade efter att ha läst förra blogginlägget. Hon skulle skicka en stegräknare på posten åt mig. Det är ju så att man blir riktigt rörd! Den behövs nu. Igår var vikten nere på 71,0 på morgonen och jag var så glad, men idag hittade den tillbaka till 71,4. Fackit.

Har ni fått deklarationen då? Jag har inte fått min, men är jättenervös. Betalade inte mycket i skatt förra året! Samuel har fått sin. Han får pengar tillbaka. Hoppas hoppas hoppas att jag också får det.

Jag börjar bli lite trött på att vara konstant hungrig. Man brukar väl säga att de tre första dagarna är värst och jag är inne på dag nr 6 nu. Igår syndade jag lite. Jag gick till McD, men hade inte så många andra alternativ. Jag var tvungen att ha en middag. Jag tog visserligen salladen, men brödet och den lilla hamburgaren jag tog till hjälpte nog upp kaloriantalet. Fast jag åt bara halva brödet. Alltid något... Go me! Det är det första bröd jag har ätit sen i lördags! Det var så jag gick ner mitt första kilo för fem år sen: jag slutade äta bröd. Men vad som hände med det kilot vet jag inte. Jag dokumenterade väldigt dåligt vad jag vägde förr i tiden. Ville väl inte se det i skrift antar jag.

Hörreni: det var ett långt inlägg. Hoppas jag inte har tråkat ut er för mycket. Ha en underbar helg och glöm inte Earth Hour på lördag kväll 20:30-21:30. Tänd ljus, släck alla lampor och andra elektriska aparater och idka lite kärlek föreslår jag!

MASSA KRAMAR

Idag kom lönen. Idag försvann lönen. End of story.

Normalt brukar jag vara glad på lönedagen, för man känner sig liksom lite nyrik, men nu är det inte många slantar kvar på kontot efter att jag har stoppat undan till framtida hyra i nyalägenheten, betalat resterande delen av hyran i den nuvarande lägenheten, räkningar och skulder. Den här månaden blir det inga andra utlägg än mat. Jag håller på att överväga om jag ska unna mig en stegräknare. Jag vill så gärna ha en. Jag har visserligen en man kan köpa lite batterier till och få liv i. Kanske ska satsa på den? Jag försöker ju lära mig att tänka ekonomiskt och jag är faktiskt ganska stolt över mig själv. Än har jag inte sparat några pengar, men jag har fått lönen att räcka och jag vet nu hur mycket pengar jag lägger ut på olika saker. Det är ganska hutlösa summor jag lägger på mat faktiskt. Är inte helt villig att gå ner i kvalitet där heller, eftersom jag vill ha bra råvaror och inga överdrivna mängder kolhydrater. Tyvärr är ju kolhydraterna väldigt billiga: pasta, nudlar, ris osv.

Jag vägde mig i morse igen. Vikten står fortfarande på 71,4, vilket givetvis gjorde mig väldigt glad. Igår, när jag kom hem var jag så galet hungrig, att jag vräkte i mig en portion fullkornspasta och köttfärssås. Fast såsen hade jag gjort väldigt smal faktiskt, så så illa var det nog inte. Mest att äta sådan mat vid den tiden på kvällen som är oroväckande. Idag har jag två uppsättningar mat med mig till jobbet så att jag kan äta något innan jag drar till gymmet, utan att det blir 2 hamburgare på McD, som annars är standard. 255 kcal x 2 = Nähädutack!

Ha det så bra allihopa. Bli inte lika kaloritokiga som jag är.

Emma

Jag vägde mig i morse. Jag hade faktiskt gått ner ett halvt kilo på bara två dagar. Jag var lite i chock, men samtidigt vet jag att min kropp har visat mig såna här hägringar förut. Men jag tror starkt på att om jag fortsätter att köra på den här linjen (om jag nu klarar av att vara kroniskt hungrig) så kommer vikten att röra sig i rätt riktning. Igår var jag på runners club. Det var ett sååååå jobbigt pass. Jävlar i min låda vad jag fick ta i. Springa i uppförsbacke var temat och mig till ära ställde sig en smal, fit, snygg (och säkert jävligt trevlig) brud på löpbandet bredvid mig. Hon var inte bra för min självkänsla. När jag stånkade på i 10 km/h i 5% lutning gick instruktören fram till henne och sa "du klarar nog att öka till 13 km/h". Då blev jag arg. På mig själv egentligen, men det är alltid lättare att hitta andra syndabockar. Sen andades hon inte heller. Sånt stör mig. Folk som inte andas när de springer. Hur gör de? Samuel är likadan, den jäveln. Dessutom - och detta är värst av allt - så joggade hon i vilan när vi andra gick. Jag tror jag ska utöka användandet av min bettskena till att även innefatta mina timmar på Balance. Ibland skulle jag även behöva den på jobbet faktiskt...

Jag är inte bitter!

Jag har ju gått ner ett halvt kilo! Om jag nu får behålla den vikten förstås...

I maj är det återförening på Grimslövs folkhögskola. Då vill jag vara så smal så att folk inte känner igen mig. Eller åtminstone så att de säger "Men Emma, vad smal du har blivit". För när jag gick där var jag som fetast! Så de borde se en viss skillnad.

Puss och kram skumbanan!