Ni vet den där känslan alla barn har den 24 december innan tomten kommer? Från det att barnet vaknar tills att han/hon ser julklapparna i säcken? Den där spänningen, förväntningen, nästan irriterande långsamma tidsuppfattningen - den har jag HELA TIDEN. Jag har haft den i två veckor och jag kommer att behöva ha den i tre veckor till. Nu är det tre veckor, en timme och femtio minuter tills taxin kommer och tar med oss till Arlanda. På jobbet finns det inget jag kan roa mig med längre. Jag har kunnat gå omkring och leta efter saker fram tills den här veckan. Nu hittar jag inget som behöver åtgärdas längre. Jag har till och med dammat kopiatorn. Då är det kris! Mardrömmen nu är att chefen ska komma tillbaka om en och en halv vecka och säga "va? Har du suttit hela sommaren utan att se att DET HÄR behöver göras?". Men det tror jag inte att hon kommer att göra.

Igår satt jag lungt med när kollegorna fikade på en saftig vetelängd. Det fanns inte ens på kartan att jag skulle ta en bit. I stället åt jag min keso med äpple och kanel och var nöjd med det. Eller nöjd är synd att säga att jag var just då, men efteråt var jag riktigt nöjd. Nu var det länge sen jag vaknade upp en morgon och tänkte "Näääe, Emma, varför var du tvungen att sätta i dig det där?". En himla skön känsla.

Inom tre veckor vill jag ha klarat mitt mål: att springa 2 km på 10 minuter. Det går rätt trögt. Jag tror att magen måste vara helt tom. Jag får nog inte ha ätit på 5-6 timmar om det ska funka. Och hur ofta har Emma Östlind INTE ätit på 5-6 timmar? Hehe. That's me!

Igår slog jag återigen personbästa på 100 meter: 17,6 sekunder. Nu är det bara dryga 7 sekunder kvar till världsrekordet! Och ännu bättre: det är ett 2 sekunder bättre resultat än första gången jag provade.

Ha nu en fantastisk dag!

Klockan är en timme tidigare än den brukar vara vid den här tiden. Nej, vi har inte gått över till vintertid redan. Det är jag som vaknade drygt en timme för tidigt, så jag passar på att jobba in ännu en timme av de fyra jag ska vara ledig idag. Det är skönt att vara på jobbet en timme tidigare än vanligt. Det är knappt folk och man kan göra sådant man inte kan göra under de klassiska arbetstiderna.

Snart kommer säkert min fot köra igång igen. Jag var nämligen och provtränade på fitness24seven igår och då sprang jag 20 minuter intervaller på löpbandet. Min vänstra fot har börjat hata joggingturer. Jag förstår inte hur den plötsligt har kunnat göra det, när det aldrig har varit några problem förut. Så gissningsvis kommer jag att spendera torsdagen, fredagen, lördagen och söndagen haltandes. Ja, om traditionen håller i sig vill säga. Det brukar gå två dagar utan smärta, sen värker det något överjävligt i två dagar och efter det går det åt det bättre. Några teorier om vad detta kan bero på? Skorna är utprovade på löplabbet, så felet ligger knappast där.

På jobbet igår råkade jag ut för en miniolycka. Jag böjde mig ner för att hämta något på nedersta hyllan. På tredje hyllan stod ett hålslag, modell Large. Den föll ner och träffade mig i bakhuvudet. Gissningsvis 1-2 kilo rätt i skallen. Förutom en bula och ömhet, känner jag inte till några men.

Med tanke på det är jag lite extra stolt att jag lyckades träna så hårt igår. Körde ändå 15 minuter på en crosstrainer, 20 minuter på ett löpband, rygg och axlar. Inte illa för att inte ha tränat på länge.

Massa kramar från mig

Jag fick uppleva ett så fantastiskt språkmissförstånd igår att jag inte kan låta bli att berätta om det för folk. Hos oss jobbar det en mycket vänlig och social dansk konsult. Han brukar alltid växla några fraser med mig när han går förbi och i nio fall av tio förstår jag honom. Igår inträffade det tionde fallet. Han var exalterad, dagen till ära för ett stort vårtecken hade inträffat i Danmark dagen innan. "Bögen har sprungit ut!" sa han glatt. Jag tittade lite oförstående på honom. "Redan den 13:e april" fortsatte han. "Det är väldigt tidigt för bögen!" Till slut fick jag bita ihop och låtsas att jag förstod. Sedan frågade jag min danska chef vad detta betydde och tydligen är det bokträdet som har slagit ut i Danmark. Jag blev nästan lite besviken. Jag hade sett framför mig hur varje dansk familj har en liten homosexuell man i ett hörn som lyckligt rusar ut på grönbete varje vår när han anser att vädret är tillräckligt fint.

Mina ögon är helt svullna. Jag tror att jag har somnat med lite sminkrester eller nåt. Det ser inge vidare ut.

Ikväll är det improteater! Yey!!!

Nu är det vår på allvar!

Kram hej

Jag var väldigt nöjd med mina prestationer förra helgen och jag måste säga att jag gjorde ganska bra ifrån mig den här helgen också. Jag har packat hela köket, gått på promenad, lämnat kläder och skor till stadsmissionen, varit ute på restaurang, tränat Kettlebells, sovit och kört stand up. Återigen har jag fått till en helg med en bra, stressfri kombination av nöjen och måsten.

Stand up gigget var välbehövligt. Äntligen ett riktigt lyckat gig. Det kändes länge sen. Big Ben-publiken är oftast väldigt tacksam, men igår var de som ett riktigt skolexemplar. Det var en boost mitt självförtroende behövde. Tack, Bonderud och alla andra komiker för en jättetrevlig kväll.

Ikväll är det sista tillfället för improvisationskursen. Det känns ju lite vemodigt förstås, men det hade känts mycket värre om jag inte redan hade anmält mig till fortsättningskursen. I fortsättningskursen får man uppträda inför publik om man vill, så boka in 23:e maj. Inte en chans att jag missar ett sånt tillfälle.

Det är lite sjukt att jag i förra inlägget skrev att jag skulle gå till jobbet för att ta reda på vad jag ska bli. Den dagen jag skrev det, kom nämligen en kollega fram till mig med riktigt bra idéer som jag inte alls hade tänkt på innan. Jag har alltid tänkt att jag nog inte kommer längre i min betalda "karriär" än så här, eftersom jag inte har någon utbildning. Och jag vägrar leva på CSN igen. Aldrig mer!

Nu är det snart dags att dra till jobbet. Det ser ut att bli en ljus idag. Det behövs. Lördagen var som en vårdag och igår var det snöstorm. Jag är förvirrad.

Massa kramar från mig!

Igår träffades större delen av vår improvisationsteatergrupp för att gå och käka en bit mat och titta på teater. På vår första gruppträff med impron hade vår lärare sagt att vi helst inte skulle ta om vad vi jobbade med, eftersom det kunde placera oss i fack. Vi gjorde som han sa, fram tills igår. Då gick vi laget runt och alla fick gissa vad alla jobbade med. Jag prickade in en killes jobb klockrent och gissade i några fall åtminstone rätt kategori, men det blev väldigt intressant när turen kom till mig. En tjej ropade ut "polis" i högan sky och en annan trodde att jag var ekonom. Någon trodde att jag var en mellanchef. Eftersom jag är konflikträdd och har dyskalkyli fick dessa personer minuspoäng. Men en kille drog långa tankekedjor om vad mitt jobb kunde vara. Han var definitivt något på spåren när han började prata om två vågskålar, där jag kompenserade upp mitt arbete med teater och stand up. En kvinna sa att jag "antingen jobbar med eller borde jobba med något där man får träffa många människor". En kille tyckte att jag var den svåraste av dem alla och gissade inte alls. Ingen trodde kontorsråtta.

Samma dag fick jag höra att jag är överkvalificerad för mitt jobb. Det var en boost. Kanske är jag det... Men om jag inte är spindeln i nätet och ansiktet utåt på kontoret, vem är jag då?

Nu ska jag till jobbet och ta reda på det!

//Emma

I eftermiddag är det äntligen dags! 60 minuter massage. Det kommer att göra ont som fasiken, för vi ska lösa upp knutor men jag ser fram emot att gå därifrån som ett kokt spaghetti i skuldrorna. AnnCharlott rocks! Att en människa som är kortare än jag kan ta i så hårt. Det är ju sjukt. Jag var hos en två meter lång jugge och fick massageterapi en gång. Jag hade behövt gå i riktig terapi efter det. Han tryckte in sitt spetsiga finger rakt in i min höftinflammation och sa "Gör det ont?". Det kvävda skriket borde ha varit hans första hint. Så han flyttade lite på mitt ben, men behöll fingret och upprepade frågan. Sen upprepade han hela den processen tio gånger och blev frustrerad för att det aldrig slutade göra ont.

Jag läste om Pungsparksjohan häromdagen. Oj vad jag skrattade. Pungsparskjohan letar upp män på nätet, oftast med någon typ av kampsportsbakgrund. Sedan frågar han hur stora fötter de har och vad de ska ha för att sparka honom i skrevet. Han är student, så han kan inte betala så mycket. Men här kommer det roliga: Han drar sig alltid ur verkliga möten. Att vissa människor orkar angagera sig så mycket i sådant som aldrig blir av. För mig som i grunden är väldigt effektiv och organsiserad, känns det som extremt bortslösad tid. Undrar vilken del i detta som får Pungsparskjohans mage att pirra?

Nu är det snart dags att gå till jobbet, där jag idag är nästan helt själv på mitt våningsplan. Snacka om arbetsro!

Emma

Jag är sååååå glad för att jag ska vara ledig den 23:e. Helt underbart att inte behöva stressa så mycket... Eller nja, känner jag mig själv hittar jag väl anledning att göra det ändå. 

Julklappsstatus: Det är min kära syster som inte har lyckats kläcka ur sig vad hon önskar sig, så hon får få något hon inte har önskat sig. Jag har lite idéer faktiskt. Men inga klockrena. I övrigt är jag helt eller nästan helt klart med alla julklappar. I lördags besökte jag min systerdotter och gav henne julklapp. Hon fick en teservis med Hello Kitty på. Hon blev jätteglad och började genast leka med den. Mamma gav henne böcker och en jättefin tröja som hon hade stickat. Sen fikade vi och jag dansade juldanser med småflickorna. De tyckte det var jätteroligt. Det gjorde jag med. Önskar att man hade mer tid med dem, men det är ju inte så lätt. 

Jag har tittat på en dokumentär om ett par som försökte få barn jättelänge och så small det till och blev sexlingar. Helt sjukt att den mänskliga kroppen kan klara såna påfrestningar. Alla överlevde och alla har hälsan. Nu tränar mamman inför att springa maraton och pappan har blivit överviktig. Haha! Eller det kanske bara var jag som tyckte det var roligt? De tvättar lika många tvättar per dag som jag klagar på att jag behöver göra per vecka. Och de orkar med. Jag hade brutit ihop för länge sen tror jag. Eller så får man mamma-endorfiner och extra adrenalin som gör att man klarar sig igenom sådana pärser.

Massa kramar!

10 dagar kvar till julafton!

Nu har jag inte så mycket att göra på fritiden, vilket är väldigt skönt och väldigt behövligt. För på jobbet blåser det storm. Roliga stormar visserligen, men jäklar vad ont i magen jag börjar få. Det är tydligen min nya reaktion på stress. När jag var under 25 reagerade jag genom att skrika och gråta i stället. Kanske det funkade bättre? Det skulle hur som helst inte passa sig i en reception. 

Visst är det mycket att göra, men jag känner ändå att jag har allt under kontroll. Det är ingen lös tråd som hänger och dinglar, utan allt som ska göras är åtminstone förberett eller påbörjat. Så magen borde inte värka och strula som den gör. 

I morgon är det dags för den efterlängtade AW:n. Det ska bli så himla kul när allt är klart och jag bara kan "do my thing" och presentera de fantastiska komikerna som kommer den kvällen. 

Jag håller er uppdaterade. Nu måste jag sminka mig och sticka mot T-bana!

Emma